Kolmila

Många är bruken i vår region så som Fiskars, Billnäs, Åminnefors och Fagervik för att nämna några. Alla behövde träkol för att hålla igång sin verksamhet. Men hur kommer träkol till, eller i alla fall: hur gjorde man förr?

Träkol var förutsättningen för att våra bruk skulle kunna tillverka järn. Därför var skogen av en central roll då våra järnbruk grundades i Finland. I västra Nyland fanns det gott om skog och vattenkraft och att ligga nära havet var också till en fördel med tanke på transporten av både råvaror och färdiga produkter.

En del av träkolen producerades av bruken men för bönderna blev kolningen en ny betydande näring så som också vedtransporterna. Vissa landbönder till och med prioriterade veden framom jordbruket. En stor del av landbönderna blev direkt underställda bruken och just kolningen en betydande del av arrendet.

Enligt lokalhistorikern P-O Blomqvists uträkningar var träkolsleveransen den mest arbetsdryga i landbondens arbete och tog ca 110 dagar i anspråk. Arbetet krockade inte med jordbruket, utan det mesta gjordes under vinterhalvåret. Ett medelstort landbondehemman skulle leverera 40 läster (80 kubikmeter) kol till bruket vilket betydde att landbonden behövde resa två milor per år, till vilka det skulle samlas ihop sammanlagt ca 190 kubikmeter virke. Som jämförelse skulle det krävas mer än 3 virkesbilar med släp för att komma upp i samma mängd.

Det var alltså en stor mängd med ved av lövträd som skulle samlas in och släpas till kolbotten där milan restes och tändes under senhösten. Under ca tre veckors tid skulle milan vaktas både dag och natt innan den släcktes och revs. Landbonden väntade tills det var ordentlig vinter för att lättare frakta kolet till bruket. Mängden kol som nämns ovan innebar 26 lass som i sin tur innebär att 26 dagar gick åt enbart för frakten.

Som lön för kolen fick man så kallade kolmark, en slags poletter. På dem var det märkt hur många tunnor en kolmark motsvarar. Med kolarpengen kunde man köpa varor från brukets butik så som salt och brännvin. Det gick också att byta ut dem till vanliga pengar. Kolpoletterna var i bruk från 1700-talet till början av 1900-talet.

Källa: Fiskars museum
Redaktör: Kim Svennblad
Video produktion: Linus Westerlund
Video regi: Kim Svennblad